27/4

Fattar inte hur jag kunde glömma Trosans födelsedag igår!
Inte glömt den på 7 år, men någon gång ska väl vara den första.
 
Igår saknade jag henne, mamma kom över och vi pratade om hundarna och kom in på Trosan.
Hon hade älskat livet på landet. Fast kanske ändå inte, med tanke på allergierna.
Men utan dom, då hade hon älskat livet på landet.
 
Fina Trosmos.
Du och Jaga hade vart så fina ihop om.
 
 
 
 
 

11/10-10

 
Idag är det två år sen världens finaste hund fick somna in.
Jag hatar den här dagen.
Jag vill ligga hemma under täcket, ensam, och bara gråta hela dagen.
Inte stå på jobbet och se glad ut och försöka fungera normalt.
Inte åka till Tassa Rätt och hålla två kurser.
Det här är första året jag verkligen VILL åka till kyrkogården och tända ljus, och det är första gången jag verkligen inte kan för jag är upptagen hela kvällen.
 
Fina Tros, jag saknar dig varje dag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fina bästa tros.

Idag fyller trosan. 5 år.
Det här är andra födelsedagen vi får fira utan henne. Fast vi firar ju inte, vi är bara ledsna.
Och inte tänker jag åka till kyrkogården detta år heller.
Jag vill inte gå dit. Fast jag känner att jag kanske borde.

Det är OFTA jag tänker på hur Trosans eksem och allergier skulle vara om jag hade henne idag.
Nu efter instruktörsutbildningen, när man lärt sig så otroligt mycket mer, så inser jag i efterhand hur mycket mer stress Trosan hade, än vad jag såg då. Jag visste såklart att hon var lättstressad och efter att vi hade hennes mamma hos oss i x antal veckor så insåg jag också att Trosan redan föddes under stressade former.
En tik som är stressad under sin dräktighet påverkar sina valpar med sin stress.
Trosans mamma var 100 resor värre, och jag tyckte att trosan var pipig. Men hon var ingenting jämfört med sin mamma.
Det jag skulle komma fram till var iaf att jag nu i efterhand vet att långtidsstress leder till sjukdomar till slut, tex eksem och allergier.
Om jag visste det jag visste idag så hade vi kanske fått ordning på hennes allergier. Jag hade kunnat jobba med hennes stress på ett helt annat sätt, med en helt annan kunskap.
Och nu i efterhand, tonsillit.
Varför tänkte jag aldrig på att kolla upp det?







Och jag ska avsluta detta inlägg med att skriva en jätte elak sak.
Om det inte hade slutat som det gjorde med Trosan så hade jag aldrig haft Jaga.
Och just Jaga har verkligen allt jag vill ha i en hund, hon är verkligen helt underbar.
Så samtidigt som jag saknar Trosan så är jag ändå glad över hur allting blev efter hennes död.

det här med att sitta på en stol

När jag kollade mitt förra inlägg så började jag skratta.
Jag kom att tänka på när Trosan levde och hon följde med till farmor och satte sig på en egen stol, helt nöjd, men åt fel håll.
Jag kan inte sluta skratta åt bilden, för hon ser så självsäker ut, och så sitter hon åt helt fel håll haha

Jag var där förra året, men inte i år.

Förra året denna helg var jag och min syster och min mamma och tände ett ljus åt bla Trosan.
Jag minns hur jobbigt det var och jag vet att det skulle vara lika jobbigt i år igen.
Därför har jag inte vart där.
Och jag kommer inte åka dit heller.
Jag känner mig hemsk och elak men jag orkar verkligen inte. Jag vill inte ha fler saker att tänka på, att sakna och att bli ledsen över, bägaren skulle rinna över.
Men min syster var där idag, och tände ett ljus åt Trosan och jag kände bara "gud vad skönt, jag slipper åka dit och jag slipper få dåligt samvete."
Trevlig tanke av mig.

11/10-10



På tal om trosan så var det ett år sen hon fick somna in, den 11 oktober.
Jag orkade inte tänka på henne den dagen, inte heller orkade jag tända ljus.
Idag skäms jag lite över det, men så är det.
Jag gillar inte att tänka på det så ofta, för det gör fortfarande förbannat ont, och jag är så glad över Jaga så jag vill inte gå runt och vara ledsen över Trosan, fast det är jag.
Flera gånger i veckan.
Igår öppnade jag hennes kartong, för att få fram skorna till Jaga.
En jävla skokartong ger såna starka känslor, det är helt sjukt. Det är svårt att öppna den, jag får alltid ett tryck över bröstet.
Finaste trosan, hon var den bästa hund jag haft och jag tror inte jag kommer känna likadant för någon annan hund.
Jag tror att jag kommer tänka på Jaga som den här galna tokiga hunden som hängde i taklampan varannan dag, och som var helt underbar pga hennes exposiva energi. Som kunde explodera genom att man bara lyfte en hand för fort.
Trosan var en gullig grisunge som alltid ville vara nära, som hade mkt energi men på ett helt annat sätt, såklart.
Hon var alltid så närgången. Ville alltid sitta i knät, sitta på fötterna, sova så tätt intill under täcket hon kunde, sova i soffan på rygg i timmar.
Och ALLTID ha koll på mig. Varje promenad, så fort det dök upp en människa, hund, cyklist, så en blick på mig och sen självmant in till sidan eller stog stilla tills jag kom upp bredvid.
Så äckligt okomplicerad i alla lägen.
Hon var så enkel att ta med, hon la sig där man bad henne att lägga sig, hon fann sig i alla situationer, jämt.
Bara hon fick vara nära så var det okej för henne.

Och jag hoppas jag får till samma relation och lydnad med Jaga.

Glömmer man någon gång ?

Jag lyssnade på Melissa Horns nya album, och fastnade direkt för en låt som heter "Jag saknar dig mindre och mindre".
Jag kom att tänka på Trosan, jag saknar henne mindre och mindre nu när jag har fullt upp med Jaga, men kan man glömma bort en hund ?
Jag är livrädd att jag ska glömma bort henne, kanske inte sådär att jag inte minns att jag haft en till hund, utan mer att jag glömmer bort hur hon såg ut och hennes personlighet.
Tänk så har jag glömt bort henne om 1 år.

Läser bakåt i tiden

om Trosan.
Det är tungt och jobbigt men jag tror jag behöver det.
Jag skrev i ett inlägg den 14/10-09 att om vaccinet (det här gällde det första vaccinet) inte hjälper när hon får full dos så kommer jag avliva henne för att hon inte har ett bra hundliv utan vaccinet. Det var när hon hade svårt att gå vissa dagar, när hon inte kunde gå på grus och inte på gräs när det var som värst.
Och jag är glad att jag höll det jag sagt, även när tiden var inne. Att jag inte blev egoistisk och avstyrde avlivningen, eftersom att hon lekte och sprang och busade och badade precis som en normal och frisk Trosan, helgen innan vi avlivade henne.
Jag är glad över att jag ringde på Torsdagen och bokade in ett besök hos veterinären på Måndagen och att jag inte drog mig ur i sista sekund eftersom hon var PRECIS som när hon var frisk hela den helgen.

Jag tittar på alla filmer som jag har med henne också, och det är så härligt att kunna se filmer där hon springer runt i snön och leker med sig själv, utan att halta.
Eller när hon gräver och skäller och tuggar och kastar runt med pinnar, när hon är helt frisk.
Det är så härligt att se, men samtidigt så jobbigt och tragiskt.
Det är tragiskt att det ska kännas så där överdrivet härligt med en frisk hund. Hundar ska vara friska och springa runt utan att ha ont. Det är naturligt.
Trosan var inte naturlig.

Och hennes svarta svans, till sin bruna kropp. Det var en tant en gång som sa det "haha från vilken hund har du snott den där svansen ifrån ? Den är ju svart!".
Det var randen som var svart på hennes rygg när hon var bebis.
Hennes svans, som hela tiden viftade. När hon spårade viftade den, när hon lekte viftade den, när hon låg i solen och lekte med sig själv så viftade den, när hon grävde viftade den, när jag pratade med henne så viftade den.
Den viftade konstant.

Det kommer jag fortfarande aldrig mer få se.

Varför ?

Inatt drömde jag att vi skulle avliva Trosan.
Men vi var tvugna att cykla iväg med henne till ett hus där vi skulle avliva henne, och hela vägen dit sprang hon utan problem och hon haltade inte och sprang och lekte med sig själv.
Då började jag tveka och insåg att jag inte alls ville avliva henne utan försöka med medicineringen igen eftersom hon inte hade ont.
Jag grät och grät och grät och innan jag vaknade upp satt vi i huset och jag kramade om henne och bad min vän som var med att låta mig få behålla henne levande.

Sen vaknade jag.
Roligt start på dagen.

Jag saknar dig.

Jag drömde om Trosan inatt.
Jag drömde att min granne hade henne, jag tror att de var hundvakt men hon var ändå inte min.
Vi öppnade dörrarna samtidigt så Trosan såg mig.
Vilken glädje.
Vi pussades, gosade och busade ihop.
Sen vaknade jag.

Nu vill jag hoppa från en bro.
Helvete vad jag saknar henne.

Dom här mardrömmarna

Ibland, dock inte så jätte ofta, så drömmer jag om Trosan.
Väldigt ofta att jag letar efter henne, som om hon är bortsprungen, även fast jag i drömmen vet att hon inte lever.

Inatt drömde jag att hon hade rymt för ca 6 månader sen och att hon aldrig kom tillbaka, så i drömmen visste jag inte om hon levde eller ej.
Jag hade inte vart med, hade lämnat henne till en som skulle passa henne, och hon var lös som vanligt och hade hux flux sprungit iväg, och ingen hittade henne.

Jag vet att jag, efter de här 6 månaderna, hade så dåligt samvete för jag inte hade ringt polisen eller radion eller ens satt upp lappar, jag hade bara ropat efter henne under några veckor, inget mer.
Jag vet att jag i drömmen diskuterade med min mamma om hon hade blivit instängd och dött av svält, och mamma ryckte bara på axlarna.

Så jag gick runt i våran by som vi bodde i och skrek efter henne och stoppade varje människa som kom och frågade om dom hade sett en hund som såg ut som henne.
Till slut var det två personer som svarade "Ja kanske, jag har hittat en hund som låter som den du beskriver, följ med mig", och jag följde med dom hem.
Precis när vi ska gå in i huset och titta på hunden så vaknar jag.

Under hela drömmen har jag panikgråtit, ni vet sådär så man inte kan prata för man bara gråter och gråter och gråter.
Jag hatar att gråta så i en dröm, för den är så himla verklig och man vaknar alltid upp helt trött i ögonen, som om man gråtit på riktigt hela natten.

Usch, jag måste ut och rensa huvudet.

Grattis min ängel

på din fyra års dag.



Jag saknar dig.

hundsnack

Jag tänker dagligen på min blivande valp, vad den ska heta, hur den kommer att se ut, vad vi ska göra under våra första 4 veckor och hur vi står där på prispallen haha.
Tänk att jag var helt förstörd i oktober och trodde att det skulle ta ÅR innan jag skulle kunna skaffa en ny hund, och nu har jag en, förhoppningsvis, i augusti.
Inte ens ett år efter Trosans död.

Fast samtidigt känns det lite elakt, att jag går runt och längtar så galet mycket efter en ny hund, när jag vet att jag inte kommer få tillbaka Trosan.
Hur kan jag längta efter en hund som inte är Trosan ?
Hur kan jag ens vilja ha en hund som inte är Trosan ?

Men samtidigt så vet jag att hundar är mitt liv, det bästa jag vet, och även om Trosan hade levt så hade jag skaffat en till när jag kunde, för att kunna tävla ordentligt.
Men det känns lite falskt, som om jag sviker min bästa vän.

Fast jag tror vi alla vet att ingen hund kommer slå Trosan.
Min fina underbara Trosan.

Tystnad = Tomhet ?

Jag kom ganska nyss hem.
Det var släckt överallt förutom i vardagsrummet, adde jobbar och fåglarna är knäpptysta.
Jag letar reda på fåglarna och pratar lite med dom men dom svarar inte, det fortsätter att vara sådär äckligt tyst.
Jag sätter på lite musik men det är ändå tyst, jag letar efter något speciellt ljud men jag vet inte vad det är.
Kollar min mail, kollar min facebook och stelnar till och inser att jag väntar på ljudet av tassar.

Men det kommer inga tassljud, för det finns ingen hund.



Jag har börjat tänka ganska mycket på dagen då vi avlivade Trosan.
Det här att jag verkligen sett min livsglada och spralliga hund ligga död.
Jag har sett henne springa, hoppa, skälla, busa, jaga, leka och ligga död.
Död med tungan utanför munnen.

Jag hämtade hem henne när hon var som spralligast, hon var 7 månader och hade världens energi.
Och jag lämnade henne död, alldeles stilla och tom.

Ibland önskar jag att jag kunde få följa med henne, och få vara där hon är nu, tillsammans istället för åtskillda.

Den här saknaden



När ska den gå över ?
Kommer den någonsin att gå över ?
Vill jag förresten att den ska gå över ?

En på jobbet har nyligen fått tagit bort sin hund och idag pratade vi lite om den här tomheten som uppstår.
Jag står som vanligt och pratar på utan att visa någonting, medans jag egentligen vill sätta mig på golvet och stortjuta och skrika ut hur mycket jag saknar henne.
Men man gör ju inte sånt, inte på sitt jobb, så man får hålla inne allt tills man hittar rätt tillfälle.
Det kan gå dagar, det kan gå minuter, ibland veckor.

Det jobbiga är att det aldrig känns, vad ska jag säga.. bättre ?
Fast kommer det någonsin att kännas bättre ?
Eller kommer jag alltid ha dom här sörjattackerna där man gråter mer än vad man grät när vi tog bort henne ?

Och jag är rädd för att jag ska glömma bort henne, hur det kändes när hon levde.
Jag är rädd att glömma bort känslan av att ta på hennes mjuka lena öron, eller pussa på hennes gosiga panna.
För jag har redan tappat det lite, jag kan allvarligt talat erkänna att jag inte känner känslan lika tydligt som jag gjorde sist jag tänkte på det.
Jag kan inte se henne lika tydligt i soffan längre.
Och det här som jag kände i början, att hon var så sjukt närvarande i stallet och liknande, det är som bortblåst.

Håller jag på att glömma bort henne ?

trosan

När jag var i Thailand så saknade jag Trosan varje dag.
Jag hade kort i min kamera på henne som jag inte hunnit laddat över till datorn och jag minns så väl när jag tog vartenda en av korten.
Jag kunde inte titta på dom utan att få tårar i ögonen och jag vet inte hur många gånger jag grät på toaletten och på nätterna för jag ville hämta hem henne efter Thailand.
Det var nästan som om jag inte fattat att hon inte skulle finnas efter Thailand heller, eftersom jag oroat mig så mkt över hennes tassar och sprutor innan vi tog bort henne.
Och jag tänkte ganska mkt på hur det skulle vara att hämta hem henne, hur hon skulle hoppat och pipit och hur hon skulle vart så närgången flera dagar efter att vi kommit hem.
Istället kom jag hem till 3 tavlor av henne på väggen och lite bilder i kamera.
Inte riktigt samma sak.

Dag 30 - ett sista farväl



Här hade jag tänkt att göra ett långt inlägg om trosan men idag vaknade jag upp och insåg att det är en sån dag då jag börjar gråta bara jag tänker på hennes namn, så jag orkar inte skriva ett sånt inlägg.

En sak som jag blir lite förvånad över är att det i början var jätte jobbigt att tänka på henne och att prata om henne, sen efter kanske 3 veckor eller något så gick det mycket lättare och jag kunde sitta och tänka på henne och börja skratta åt roliga minnen och liknande.
Men nu på sista tiden, det är snart två månader sen hon somnade in, så får jag ont i hela magen och börjar gråta bara av tanken på henne.
Lite sådär att man mår illa och bara vill kasta ut alla tankar och känslor från fönstret och stänga igen fort som fan.



Jag kan lixom se bilden framför mig hur hon ligger så lugnt på filten, med en liten bit av tungan ute, och få panik av bilden.
Vad fan ?
När jag väl var där så tyckte jag det såg så fridfullt ut och jag hade inga problem med att gå ut från rummet och låta henne ligga kvar där.
Nu när jag tänker på det så vill jag inte gå ut från rummet, jag vill kasta mig ner på golvet och ropa på henne att hon ska komma tillbaka.
Jag vill inte lämna henne.



Jag velar dock inte, jag vet att det var det bästa för henne, men jag tror att jag har svårare att acceptera det nu än vad jag hade för två månader sen.
Och då hade jag ändå förberett mig på det i ett år.
Fast det kan man väl aldrig göra iof, förbereda sig.



Trosan jag saknar dig.
http://www.youtube.com/watch?v=KrygCJi8xMI

.......

Jag saknar min fina hund.

1 hel månad

har gått sen trosan dog.
Vissa dagar tänker jag inte så mycket på henne, vissa dagar känns det bara som hon är hos typ mamma och jag snart ska få hem henne och vissa dagar är fruktansvärt jobbiga.
Tiden har gått fort, det har jag tyckt ända sen dagen jag tog bort henne, men det kanske beror på att det är skönt att slippa se henne ha ont.
Jag vet inte, men jag får dåligt samvete för att tiden gått fort, jag menar "tiden går fort när man har roligt".
Jag har inte tyckt det vart roligt utan Trosan, inte ett dugg, men det har varit skönt på ett sätt.
Det kanske har gått fort också för att jag vart inställd på ett liv utan henne ?
Att jag vetat om innerst inne att det skulle ske inom en ganska snar framtid, jag kanske redan hunnit bearbetat det lite när hon fortfarande levde ?

Om trosan hade funnits

hade hon älskat vädret.
Inte så kallt men massa snö, det var det bästa hon visste.
Oftast sprang hon gapandes och drog hela munnen genom snövallarna, eller så krafsade hon ut en snöhög och slog runt den på vägen med tassarna och gjorde rådjurshopp.

Hon hade haft en rolig dag idag, om hon levde.

amandalundwall

Herregud, det är typ bara hund här.

RSS 2.0