Frida igen.

Vi blev 6 ekipage och inte 8 idag så vi fick ännu mer egentid än vad vi skulle fått, tyvärr så regnade det halva dagen så jag var stelfrusen och värmde mig på toaletten haha!
Jaga var ända mallen, sen var det två schäfrar, två briarder och en.. sheltie tror jag.
Jag blev först ut, berättade på presentationen att jag vill få hjälp med Jagas hets när jag blir nervös, och hur jag ska hantera henne "på tävling". De moment jag ville få hjälp med var:
Fotgående, fjärr, apportering, platsen och rutan.
 
Vi kom överens om att jag skulle värma upp på parkeringen, bli inkallad till planen, köra ett kort fotgående (med belöning), och lämna för en inkallning och belöna när Frida sa "kalla in".
Det var planen vi hade.

Vi kom in och jag blev nervös och Jaga blev pipig och orolig.
Hon tog emot sin godisbelöning men den var inte tillräcklig för att hon inte skulle kolla runt på allt annat (och alla människor som hon höll stenkoll på) och börja pipa så vi bytte direkt till leksak.
Vilken skillnad!
Tyst hund, attityd, kontakt.
Gled hon fram gjorde jag en snabb halt utan belöning och jobbade med vänstersvängar.
Ganska snart kunde jag istället jobba på längre raksträckor (lite långsammare tempo) och halter.
Jag varierade med att ha leksaken i högra fickan eller i vänsterhand men "i linje med armen" så att den inte blev sådär fruktansvärt synlig.
Sen belönar jag koncentration, hon får inte bara snappa upp och ta leksaken när den kommer, utan omv lockande med kontakt tills jag säger "varsågod".
 
Vi störningstränade även en hel del. Dom här grunderna jag alltid vart så noga med förr som jag idag aldrig tränar på haha.
Tex så kastade vi iväg en leksak, sa "APA!" istället för Varsågod, sparkade leksaken och sprang efter den utan att Jaga fick flyga efter.
Jaga har blivit så dålig på det där, hon har inte samma självbehärskning längre så det ska jag verkligen börja träna på igen.
Frida sa att Jaga var ganska flamsig och lite som en ouppfostrad snorunge vid träningen och det håller jag med om. Hon VET vad hon ska göra men hon säger "jajaja jag ska bara BAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH" och flaxar med armarna och snor en glass, typ.
Och det har jag själv märkt i vardagen, men inte märkt det på samma sätt i träningen men det blev sån skillnad när vi packade ihop henne lite och faktiskt sa åt henne att det visst är en lek, men en viktig lek som inte ska flamsas bort.
 
Vi fortsatte traggla fotgåendet en hel del vid varje pass, mest för att jag skulle komma in i det och för att jag skulle lära mig känna när hon hamnar för långt fram och när hon går bra.
 
Vi tränade även rutan, som vi inte gjort på jättelänge!
Vi har haft problemet att hon dragit mot en kon så fort tasstargeten plockats bort och Frida menade på att det var ganska naturligt för henne att söka upp en kon när det hon alltid sökt upp plockats bort.
Så pinsamt logiskt.
Så istället satte jag upp henne ca 10m ifrån rutan, gick in i mitten själv och stampade lite i marken. Gick tillbaka till Jaga och skickade henne och kastade belöningen om hon sprang in mot mitten, sen kampade vi mitt i rutan, kampade ut några m, sa Loss och väntade ut henne, när hon är på g mot rutan igen kommenderar jag och om  hon springer till en kon börjar vi om från början där jag visar henne. Spring hon däremot in mot mitten så belönar jag där igen.
Vilken skillnad. EN gång sprang hon till konen hahaha.
Så det känns som en bättre metod att träna in rutan på.
 
Sen tog jag upp fjärren.
Har jag belöning hos mig så hoppar hon framåt i stå, men om belöningen är bakom eller bredvid henne så är hon stilla. Vi kom fram till att alltid belöna bakom men att hon inte ska se när vi lägger dit belöningen, jag droppade alltså leksaken under gång, går några steg efter, sätter upp henne och kör sen mina skiften med ett Varsågod som belöning.
Vi tog upp bakbenet som sprätter till vid stå men Frida tror det är för att hålla balansen och tycker inte jag ska bry mig så länge det inte blir större. Hon tyckte fjärren var jättesnygg och att jag inte ska bry mig om det lilla bakbenen.
TACK!! sa jag, för jag får inte bort bakbenet.

Ställande under gång var också jääääättefint.
Hann även med lite raka inkallningar varvat med inkallning med ställande och det sitter fortfarande som de ska.
 
Sen jobbade vi med apporten då jag ville få lite hjälp med tugget vid ingångarna.
Frida som ser allt sa att Jaga i ingångar, utan apport, "tuggar" med öppen mun lite lite grann. Lite som att "DET HÄR ÄR SÅ KUL!!!" och att det nog är därför man märker tugget när hon har bocken i munnen.
Så dels ska jag belöna när hon stänger munnen i ingångarna (aldrig märkt det förrens hon sa det, Jaga ser jättefånig ut med sin öppna mun haha) utan apport.
Och sen lugna henne när hon har apporten.
Hon tycker apporten är så förbannat rolig så hon blir lite för ivrig, lite för snabb och lite för klapprig.
Vi gjorde det enkelt, gav henne apporten, var lugna och strök henne långsamt i ansiktet. om hon började rulla/tugga så sa vi "app.." och höll försiktigt under hakan.
Sen tog vi en godis i vänster hand, lockade henne två steg framåt, luuugna steg och lugn röstbelöning, vid halten hjälpte vi till och stöttade under hakan. Strök henne mkt på nosen. Om hon tuggade uteblev belöningen samtidigt som vi lugnt sa "app, håll".
Det funkade bra, jag ska fortsätta bygga vidare på detta för apporten får inte vara så rolig som den är just nu för då kommer tugget.
Det ska vara kul men inte SÅ kul.

På slutet av dagen så började Jaga flamsa runt i fotgåendet, alla körde samtidigt och jag var verkligen inte nervös men Jaga började hetsa och gå för långt fram och vara allmänt "JAG ÄR PÅ TIVOLI!! WÖÖÖÖÖW!!" så jag bad Frida om hjälp.
Hon fick låna Jaga.
Hon sa åt henne några ggr, att landa, koncentrera sig och faktiskt vara med för annars gled hon ur position. Det Frida tränade på var snabba vänstgersvängar med halter. Där MÅSTE Jaga vara med, annars glider hon ur position.
När Jaga kom ner lite på jorden och jag tog henne så var det SÅN skillnad.
Så jag tränade på samma svängar som Frida och sa faktiskt åt Jaga att leken vi leker är viktig. Inte flamsig utan viktig.

Vi avslutade med en platsliggning, 2,5 minut med tävlingsmässigt avstånd.
Jaga låg däck, tyst HELA PLATSEN!!
Inte en tanke på att göra annat än att ligga där.
Jag blev så glad.
Så glad, så glad, så glad.
 
Och Frida sa att Jaga var så himla vältränad och att jag var jätteduktig på att träna henne, det värmde mest av allt på hela dagen.
 
Så, momenten i ettan har hon enligt Frida (och enligt mig också) men hon är lite för flamsig och gör lite som hon själv vill lite för ofta, och det är det som drar ner oss.
Det räcker med ett "hörrö!" så skärper hon sig, men dom där "hörrö!" ska inte behöva komma lika ofta som dom gör idag.
Och jag måste våga belöna med leksak i de svårare situationerna för hon håller sig inte tillräckligt koncentrerad på mig med godis i stökiga miljöer eller när jag blir nervös.
Hon varken piper eller hetsar mer av det. Tvärtom.
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

amandalundwall

Herregud, det är typ bara hund här.

RSS 2.0