kursdag för Frida

Jag var hos Frida Wallén i förrgår, på en heldagskurs i tävlingslydnad igen.
Hade med mig att jag ville träna på griptekniken i apporteringen då jag vill ha dom här snygga vändningarna ihop med gripandet, och få en bra start i vittringen.
 
Det var så kul att komma dit, vi var 7 ekipage och det var tre mallar med Jaga och de andra två var Jagas moster och Jagas BEBIS! Lilla fina Tusan var där!
Jag blev så glad. Finaste Tusan, hon ligger mig så varmt om hjärtat så det är helt sjukt.
Det gjorde tom ont att åka hem utan henne haha.
 
Jaga som var inne i höglöp var roligt gasad... not.
Hon var flamsig och överallt och ingenstans så vi började med apporteringen på en gång då hon har en risk att bli tuggig om hon är trött.
Jag visade hur det ser ut och vi kom fram till att vi vill få Jaga att vinkla huvudet mot apporten, vända upp och SEN gripa, istället för som idag - gripa, BROMSA!!!!, vända upp.

Första planen var helt enkelt att kasta en leksak, skicka Jaga och innan hon gripit vänder jag åt andra hållet och hejar på henne, sen blir det kamp hos mig.
Det är en teknik jag ska träna på ihop med att träna gripandet på nära håll.
Det känns som att hon, precis som i inkallningen förr, inte lär sig att känna NÄR hon ska bromsa för att hinna bromsa i tid.
Så planen på nära håll är logisk.
Steg 1 är att ha Jaga på vänstra sidan om mig, sen har jag bocken på högra sidan om mig, nära min fot.
Skickar henne och hjälper ev till med högerbenet om hon vill "gena över mina fötter", så att hon måste vinkla sig runt mina fötter.
I början har jag omv.lockande när hon griper och säger tack när hon lyft upp den, men allt eftersom jag flyttar apportbocken framåt så kommer jag hjälpa henne in till vänstra sidan med omv.lockande och tuggar hon tar jag ut bocken och så får hon göra om.
Vi får se hur det utvecklar sig.
Vittringen då.
Kändes som ett logiskt tänk.
Frida sa att vi ska få henne att koppla på näsan och inte gå på syn, varje gång.
Så hennes steg var såhär:
1. Droppa pinnen, "ta den", omv.lock så hon ej tuggar.
2. Sätt hunden, gå 10 m (alltid 10 m så hunden vet avståndet och slipper leta) och lägg pinnen i högt gräs. Gå tillbaka till hunden, skicka.
Här blev det tugg när Jaga kom in, så så fort hon tagit den och vänt upp säger jag loss och J får komm in till mig och få godis.
3.Sätt hunden, gå 10 m och lägg pinnen i högt gräs. Gå tillbaka till hunden, lägg ut "rena pinnar" bredvid hunden. Skicka.
Då ser hunden de rena pinnarna men tänker ändå "nos". plus att hon inte lär sig att "bara ta en pinne".
4. Som ovan men du flyttar de rena pinnarna närmre och närmre pinnen i högt gräs.
5. Tävlingsmässigt med rätt pinne vid de rena men Frida kör 80% av gångerna att den rätta är gömd och inte ligger i den rena högen, men ligger "bredvid" den rena högen.
 
Hon menar på att hunden då kommer veta avståndet till pinnarna, ser de rena och då tänker "nos" och börjar nosa.
Köper verkligen det.
Vi hann till steg 3 och ska verkligen bygga vidare på detta så fort jag fixat fler rena pinnar.
 
Sen fick Frida kolla vårt fotgående och hon tyckte det hade blivit jättesnyggt!
Tyst Jaga, ingen leksak eller gotte i handen, fin position, stabil position, lugn och trevlig Jaga.
Det hon tyckte jag skulle lägga tid på är snabbare halter, jag går gärna in i halten och då blir Jaga seg.
Så jag ska träna dom mycket, och byta till att jag stannar på höger ben istället.
Vid sidan av detta tränade jag separat på snabba sitt och belönar genom att kasta kampen bakom henne annars vippar hon framåt på rumpan.
 
Sen gjorde vi en tävlingsmässig fjärr i klass 2.
Frida skrek att det var klockren 10 poäng.
Så fick hon se fjärren i klass 3 och där kom vi fram till att trampet hon gör med ena bakbenet vid ställandet från sitt är troligtvis pga balansen.
Och jag ska ha ett annat kommando för stå-sitt för att få till tekniken.
 
I övrigt fick vi mycket beröm - det var verkligen välbehövt.
Hon var imponerad över Jagas grund och att det underlättade så mkt i träningen, det känns skönt att höra för grunden är så tråkig att träna och tar så lång tid men nu vet man att det är värt det haha.
 
Vi tog kort på Jaga och Tusan ihop också, man ser verkligen att det är Jagas bebis
 

Och sen fick jag lite bilder på Jagas ena son, som ska bli polishund.
 

Också lik Jaga i det där ansiktet.
Fina små bebisar, fast nu är dom bara tre..


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

amandalundwall

Herregud, det är typ bara hund här.

RSS 2.0