Livet

är så sjukt jävla orättvist.
Vad hade trosan gjort för att förtjäna alla hennes jävla helvetes fittallergier ?
Varför just hon ?




Och varför just vi ?

trött på att vara utan hund.

Jag saknar Trosan jätte mycket, det gör jag.
Jag önskar verkligen att hon kunde fortsätta med oss, frisk och kry, och få vara med mig tills hon dör av ålder, men nu blev det inte så och jag kan inte sitta och älta och sörja hela mitt liv.
Jag saknar henne men längtar så otroligt mycket tills jag kan skaffa en ny hund.
Jag är inte hel utan hund, jag är inte mig själv utan hund.

Nu får ju jag låna Martinas två röda och få lite närhet och sällskap men det är ju självklart inte som att ha en egen.
Den dagen jag får hämta hem en ny valp, en ny trosan som ska fylla hela min vardag med bus och fylla hela mitt hjärta med kärlek, den dagen längtar jag så stört mkt efter.
Det är det enda jag tänker på, hur jag ska miljöträna valpen, hur jag ska vänja den med hästarna i stallet, vad jag först ska börja träna på, hur jag ska lägga upp mina mål osv osv.
Jag kan inte tänka på något annat.

Men ändå får jag en smula dåligt samvete.
Borde jag inte sörja trosan ännu mer än vad jag gjort ?
Borde jag inte legat sömnlös i flera nätter och gått runt i en dimma ?
Hon var mitt liv lixom, den bästa jag hade och nu är hon borta och jag går och längtar efter en ny hund...
Det krockar lite för mig.

:(

Jag saknar Trosan, jätte mkt.

Dåligt samvete

Jag får dåligt samvete när jag tänker på saker jag vill göra som jag vet att trosan hade uppskattat att få göra.
Det känns lite som att jag är ego och elak som gör det utan henne och jag tycker synd om henne som inte får vara med om det.
Jag hade så himla gärna velat utvecklas som hundinstruktör tillsammans med fina trosan, få känna alla AHA upplevelser med trosan, få praktisera alla övningar på henne osv.

Det värker lite i hjärtat när jag tänker på det.

Det här med döden

Jag, Titti och mamma fikade i stallet i måndags efter att vi tagit bort Trosan.
Vi pratade mycket om döden och vad som händer efter den, men även om det här med att de som gått bort finns kvar hos en.
Titti förklarade hur hon ibland kände att hennes bror var närvarande och att det ibland kändes så naturligt att säga saker till honom.
Jag tror på sånt, jag tror att döda kan vara närvarande och att de är med en ibland, precis som när de levde, fast skillnaden är bara att vi inte ser dom.

I tisdags morse när jag vaknade så kändes det så annorlunda.
Hela måndagen kändes tom och jag kände verkligen hur hon fattades, hur hon var totalt borta, men inte i tisdags morse.
Då var det som att hon var i sängen under täcket, inte fysikst men psykiskt. Det är svårt att förklara känslan men det var som ett lugn som spred sig inom mig och det kändes som världens naturligaste morgon, så jag sa "god morgon Trosan, har du sovit gott ?" och det kändes verkligen inte konstigt att säga så.
Man känner en slags närvaro i kroppen, precis som det alltid känts när hon levde, bara det att man inte hittar henne när man letar.

Sen försvann den känslan och det blev sådär tomt igen, förutom när jag var i stallet.
När jag hade gjort iordning mich och hoppat upp så kände jag samma känsla som på morgonen, jag kände hur trosan var med oss och väntade på att vi skulle rida ut.
Jag låter säkert knäpp men jag kände verkligen att hon var där, hur hon stog och väntade vid det stora trädet utanför stalldörren.
Så jag sa "Kom Trosan, vi ska häråt" och efter ungefär 3-4 minuter så kom den där tomhetskänslan igen.
Då hade hon försvunnit, kanske lockade Douglas mer ?

11/10-10

Sov gott lilla söta Trosan.

6 dagar kvar.

På onsdag ska jag och Trosan till en annan veterinär och få ett utlåtande.
Läskigt men ändå skönt, jag vill få bekräftat att mina tankar är dom rätta och det känns ärligast från en opartisk och okänd veterinär som inte är fäst vid hunden.

Ni kan väl hålla tummarna.
Fast jag vet egentligen inte för vad.
Kanske för att det ska gå snabbt, och för att jag ev. ska orka lyfta luren och boka en tid.

den dåliga telefonen

Jag ringde Anki när jag kom till stallet, vi pratade i 1 timma och 8 minuter när A-S och K i stallet undrade vad jag hade för bra mobil som inte dog efter ett sånt långt samtal.
"ja hörrni, här ska ni få se på en bra telefon!" halvskrek jag och svingade upp telefonen och ser att samtalet inte har avbrutits.
Jag klickar på lägga på knappen och försöker starta om den men näe, mobilen har hängt sig på just dom två funktionerna.

Så jag försöker ta ut batteriet.
Jag och K höll säkert på i 30 minuter och slet och drog och tryckte överallt, det gick bara inte, samtidigt som telefonsamtalet fortsatte.
K försökte få tag i sin pappa som har en likadan telefon som jag och höra ifall han visste hur man fick ut batteriet men nejdå, han fick vi inte tag på.

Så jag insåg att jag helt enkelt fick vänta tills batterierna tog slut och K börjar googla "med en samtalstid på 4 timmar och en standbytid på 48 timmar" så kunde vi inte göra annat än att skratta.
Därefter läser hon att det INTE går att ta ut batteriet på min telefon, den är lixom inbyggd i telefonen, så jag satte på alla funktioner jag kunde hitta och satte mig på stallgolvet och väntade, med K troget bredvid.

Efter en istid senare åkte jag och trosan hem och svor och funderade på i vilken vägg jag skulle sutta telefonen, som fortfarande hade på samtalet.
Jag började googla och hittade äntligen ett sätt att stänga av telefonen på om vanliga knappen inte funkar, så nu, 1,5 timma senare, är telefonen precis som vanligt.

Den här killen är med i en tidning jag pre...

mms_img34338 (MMS)

Den här killen är med i en tidning jag prenumererar på och jag har allting känt att han är så sjukt lik någon jag känner. Ni vet sådär så att jag ser personen framför mig hur han ler och hur vi pratar. Så frågade jag adde om han visste, och jag poängterade väldigt noga att jag känner den här människan han är lik, att vi brukar prata lixom. Adde knäckte nöten, det är ju för fan darin han är lik, men när fan snackade jag med honom senast hahaha

amandalundwall

Herregud, det är typ bara hund här.

RSS 2.0